Habitat on the move: translocation of deadwood and associated species as a novel conservation tool

Restaurering används ofta inom ekologisk kompensation, men ställs inför flera utmaningar; dels långa leveranstider av substrat som är viktiga för biologisk mångfald, såsom gamla grova döda träd, dels problem för målarter att hitta och kolonisera restaurerade områden. Translokering av habitat tillsammans med de artsamhällen som lever där är en ny metod som föreslagits för att minska de negativa effekterna på biologisk mångfald till följd av expansiv markanvändning. I ett storskaligt fältexperiment i boreal skog i Sverige testade jag en möjlig metod för att lösa detta problem, genom att translokera ovanliga dödvedssubstrat från ett område som skulle exploateras för gruvexpansion till ett kompensationsområde. Jag undersökte hur vedlevande skalbaggar, mossor och lavar påverkades av att translokeras samt tillgången på habitat efter flytt. Metoden att translokera död ved visade potential att snabbt tillhandahålla typer av substrat som är viktiga för biologisk mångfald samt att flytta arter från påverkansområdet till kompensationsområdet och att responsen varierar beroende på artgrupp. Translokeringen hade positiva effekter på artrikedom och artsammansättning hos skalbaggar, särskilt i ytor med hög densitet av translokerad ved. Sessila arter reagerade olika, med oförändrad artrikedom för lavar och ökad för mossor. Skillnader i samansättningen av olika typer av död ved mellan påverkans- och kompensationsområde, samt behovet av mer omfattande insatser för att uppnå kompensation på landskapsnivå, indikerar att metoden behöver vidareutvecklas. Resultaten visar att translokering av död ved kan vara ett kostnadseffektivt verktyg inom ekologisk restaurering, men betonar vikten av fortsatt utvärdering för att optimera metoderna och fullt ut realisera följderna för biodiversitet.