Genetics of new phenotypes of pregnancy loss in dairy cattle

Denna avhandling utforskade användningen av nya mått för dräktighetsförlust för att förbättra det genetiska framsteget för fruktsamhet hos mjölkkor. Genomisk information användes för att identifiera kandidatgener som kan orsaka dräktighetsförluster, och för att skatta omfattningen och effekten av genetiska defekter på dräktighetsresultatet. Automatiskt registrerade progesterondata (P4) från 14 Herd NavigatorTM-besättningar, och registreringar av dräktighetsspecifika glykoproteiner (PAG) i 1119 besättningar i den svenska Kokontrollen användes för att utvärdera embryo-, foster- och totala dräktighetsförluster. Omfattningen av dräktighetsförlusterna var betydande baserat på data från båda analysmetoderna, från 30 till 60 %. I de flesta fall var svenska röda kor bättre på att behålla dräktigheten än holstein. P4- och PAG-koncentrationen var signifikant lägre hos kor efter en dräktighetsförlust jämfört med dräktiga kor, vilket indikerar betydelsen av kontinuerligt höga P4- och PAG-nivåer under dräktigheten för att stödja utvecklingen av embryo och foster. I likhet med kalvnings- och inseminationsbaserade fertilitetsegenskaper var arvbarhetskattningar av egenskaperna låga (0,00-0,07). En genomisk studie identifierade 19 kandidatgener kopplade till dräktighetsförluster, varav flera är kända för att påverka embryo- och fosterutveckling. Parning av två bärare av genetiska defekter påverkade fertiliteten negativt och orsakade 14-15 % högre dräktighetsförlust jämfört med ickebärarparningar. Att inkludera dräktighetsförlust som en egenskap i framtida rutinmässiga genetiska och genomiska utvärderingar av fruktsamhet hos mjölkkor skulle kunna genetiskt förbättra kors fertilitet och minska dräktighetsförluster i mjölkproduktionen, samtidigt som det förhindrar ekonomiska förluster till följd av förlängda inseminationsperioder och kalvningsintervall, och för tidig utslagning på grund av infertilitet