Chromogranin a epitopes catestatin and vasostatin: evaluation of their potential use as clinical biomarkers for psychological and pain-induced stress in dogs

Syftet med denna avhandling var att utvärdera om catestatin (CST) och vasostatin (VS) kan användas som biomarkörer för psykisk och smärtinducerad stress hos hundar. Referensvärden för CST och VS i plasma och CST i saliv hos friska hundar med låg stressnivå bestämdes. Resultatet visade att ålder, kön, ras, och tid på dagen för provinsamlingen inte hade någon signifikant påverkan på CST och VS vare sig i plasma eller saliv. CST och VS potential som biomarkörer för psykisk stress utvärderades genom att jämföra koncentrationerna hos friska hundar med låg stressprofil med friska hundar med hög stressprofil. Hos hundarna med hög stressprofil uppmättes signifikant högre koncentrationer av CST i saliv och kortisol i serum jämfört med hundarna med låg stressprofil. CST i saliv var också högre än fastställda referensvärden, men ingen signifikant skillnad kunde påvisas a VS eende koncentrationerna av CST och VS i plasma hos hundar med låg och hög stressprofil. CST och VS testades ytterligare som möjliga biomarkörer för smärt-inducerad stress genom att jämföra koncentrationer vid olika kirurgiska ingrepp. Koncentrationerna av CST och VS tillsammans med andra metoder för monitorering av smärta och stress utvärderades hos friska hundar före och efter ovariohysterektomi. Alla hundar fick smärtlindring i samband med operationerna. Resultaten visade att koncentrationen av CST i plasma var signifikant lägre efter avslutad operation jämfört med innan operationen. Koncentrationen var också fortsatt låg vid återbesöken för stygntagning liksom kortisol. Resultaten antyder att CST möjligen kan ha potential som en biomarkör för smärtinducerad stress hos hund. För att vidare utvärdera om smärta påverkar koncentrationerna av CST och VS mättes nivåerna hos en grupp friska hundar och en grupp hundar som drabbats av benfrakturer. Prover togs före och efter smärtlindring med morfin. Resultatet visade att cirkulerande koncentrationer av CST och kortisol var signifikant lägre hos hundar med benfrakturer jämfört med friska hundar, men ingen signifikant skillnad kunde ses i prover tagna före jämfört med prover tagna efter morfingivan. Ingen signifikant förändring av koncentrationerna av VS kunde uppmätas vid någon tidpunkt i studien. Sammanfattningsvis tyder resultaten på att CST i saliv kan ha en viss potential som en biomarkör för psykisk stress hos hund. Upprepade mätningar av plasma CST kan möjligen användas för att evaluera smärtutveckling hos en enskild hund.