Åtgärdsprogram för barbastell, 2015-2019 (Barbastella barbastellus): hotkategori: sårbar (VU)

Barbastell är en medelstor och mörk fladdermus. Pälshåren är svarta vid basen och vitaktiga i spetsen. Öronen är 12-18 mm långa, breda och framåtriktade och möts i pannan. Underarm 36-44 mm, vingspann 262-292 mm. Barbastell är känd i Sverige sedan år 1746. Fram till 1950 finns 37 fynd från 22 lokaler i Skåne, Halland, Blekinge, Småland, Stockholm och Värmland. Under perioden 1978-2012 har observationer av barbastell gjorts på ett hundratal lokaler i 9 sydsvenska län. Barbastell förekommer nu sällsynt från Skåne och Blekinge norrut till Västergötland och Östergötland. Återinventeringar och kontroller av kolonier i norra delen av utbredningsområdet tyder på en stark tillbakagång som fortfarande pågår. I Skåne och möjligen i Halland har arten ökat och expanderat sedan slutet av 1990-talet. Det är dock ovisst om ökningen ännu fortgår. Arten observeras årligen på olika övervintringsplatser, i Skåne, enstaka platser i Halland och Småland samt regelbundet i Karlsborgs fästning i Västergötland där ca 30 individer räknas varje vinter. En inventering i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland resulterade i fynd av ca 20 kolonier. Fortsatta inventeringar har sedan kartlagt populationer i sydligare områden i Småland och Halland. Det har även visat sig att det finns små populationer på Öland, Gotland och i Blekinge. Ökningen i söder kan bero på att de äldre lövträdsbestånden som nu får stå kvar med åldrande träd, oftast bok och ek, under en period fått alltmer död ved, lös bark, sprickor, blixtskador och hackspetthål. Almsjukan har också under en period gjort att lös bark kan ha underlättat spridning och återkolonisation av barbastell. Populationens storlek är okänd men kan tills vidare antas vara i storleksordningen 2 000-3 000 adulta exemplar. Arten förekommer över stora delar av Mellaneuropa från Spanien, Frankrike, södra Storbritannien och Irland i väster till Kaspiska havet i öster, men är överallt sällsynt. Barbastell har i sitt kärnområde i norra Småland och södra Östergötland oftast tillhåll i eller nära byar i skogslandskapet, till stor del belägna på hög höjd över havet (upp till ca 300 m ö.h.). Miljöerna kännetecknas av äldre genuin gårdsbebyggelse, ofta i byar med flera näraliggande gårdar och ladugårdar. I omgivningarna finns vanligen rikligt med äldre, grova tidigare hamlade träd och andra äldre lövträd, beteshagar och ängar, gärna med översilningsmark och kärr. Trädgårdar av äldre typ, icke alltför intensivt skötta, utgör också en viktig jaktbiotop. Barbastell jagar mest i närområdet kring kolonierna, men gör också regelbundet besök i skogsområdena runtom och jagar där bl.a. i äldre typ av skog som ännu bär spår av utmarksbete. Data från både västra och östra Småland visar att de regelbundet flyger minst 4 km från kolonimiljöerna. Mycket av dessa skogar avverkas nu och ersätts av kalhyggen och planterade ungskogar. Detta är troligen huvudorsaken till försvinnandet av flera kolonier och populationens tillbakagång i norra delen av utbredningsområdet. Vid dåligt väder använder de ofta vind- och regnskyddade "lövtunnlar" i form av markvägar ut mot utmarken/skogen, omgivna av tätt lövverk såsom hasselbuskage. Arten är speciellt inriktad på att ta fjärilar, framför allt småfjärilar, men tar även flera andra smådjursgrupper, t.ex. tvåvingar och spindlar. Födotillgängligheten beror därför säkert på rikedomen och artsammansättningen av insekter som produceras i hagmarker, ängar, trädgårdar, lövridåer, längs markvägar etc. De hittills kända förekomsterna utgörs alltid av få individer. Hittills har endast enstaka platser med fler än 10 vuxna djur påträffats. I andra delar av Sydsverige har fynd gjorts i annorlunda miljöer, t.ex. äldre bokbestånd, slottsparker och grov lövdominerad gammelskog. Barbastell är aktiv under en mycket lång säsong. På sydsvenska lokaler har arten observerats ute på födosök från april till mitten av oktober. Det är också känt att arten kan flyga vid mildväder under vintern. Barbastell är inte någon migrerande art, men företar lokala rörelser, mellan kolonitiden och övervintringen. Den har sålunda observerats vid insektrika kustlokaler där arten inte förekommer sommartid såsom Ven, Falsterbo, Osmarken, Revnabben, Hammars backar, Kåsehuvud och Åhus i Skåne, Ottenby på Öland och Hoburgen på Gotland. Övervintrande exemplar har i Sverige anträffats i jordkällare, gamla gruvor, samt i några slott och fästningar. Barbastell kan vara utsatt för störningar på övervintringsplatser. Sommarkolonier kan drabbas när äldre byggnader renoveras eller hålträd fälls. Barbastells sällsynthet talar dessutom för att artens krav på jaktbiotoper är kritisk för dess förekomst. Avverkning av äldre skog av utmarkstyp i norra delen av utbredningsområdet är tydligen ett allvarligt hot. Fortsatt tillbakagång av jordbruket med betesdjur, hävd av hagar, ängar och skogsbete på höglandet är säkerligen negativt för arten. Att man i dessa miljöer också omför äldre typ av trädgårdar till moderna med endast klippta gräsmattor minskar utbudet av föda. Artens överlevnad kräver att kända yngelkolonier och övervintringsplatser skyddas, och att de viktigaste födosöksbiotoperna bevaras och vårdas. Det föreslås att genomförande planer tas fram för att på landskapsnivå avgöra vart och hur detta ska uppnås. De åtgärder som förutsätts finansieras av Naturvårdsverkets medel för genomförande av åtgärdsprogram för hotade arter beräknas totalt uppgå till 1 230 000 kr under programmets giltighetsperiod 2015-2019.
The barbastelle bat is known from Sweden since 1746. Until 1950 only 37 records from 22 sites were published from the provinces Skåne, Halland, Blekinge, Småland, Värmland and Stockholm. During the period 1978-2012, when ultrasound technique was used, more than one hundred sites were found in 9 counties in southern Sweden. The barbastelle is rare and at present known from Skåne and Blekinge in the south to Västergötland och Östergötland in the north. Repeated surveys in the northern part of its range indicate a serious population decrease. In the south the population has shown an increase and expansion since the late 1990's. However, it is uncertain whether this still goes on. Hibernating barbastelles are found in earth cellars, old mines, rock shelters and military underground spaces. Most important is Karlsborg fortification, where about 30 individuals are counted each winter. In a village in northern Småland two barbastelles were caught in 1901 and one individual in 1929. At the same buildings a nursery colony was found in 1988. The bats were then subject to a yearly study on their hunting behaviour and habitat use. A survey in the surrounding areas was initiated, leading to the discovery of about 20 colonies in northern Småland and southern Östergötland. Later on further areas to the south were surveyed, resulting in the discovery of a number of small populations located in Småland, Halland, Blekinge and Skåne. The species was also found on the islands Öland and Gotland. The population increase in the south is probably explained by the fact that old forests, mainly beech and oak, in contrast to earlier management principles, were left for free development. Over some decades the old trees in these woodlands got more and more of dead wood, loose bark, cracks, lightning damages, and woodpecker holes. The elm disease for a period produced many trees with loose bark, which no doubt was favourable for the barbastelles. Population size is unknown, but assessed to the size order 2 000-3 000 adults. In the northern part of the range the barbastelles most often have their nursery colonies in villages with old farm buildings surrounded by meadows and pastures with pollarded trees. These villages are biological islands within vast conifer dominated forest land, many of them at relatively high altitudes up to about 300 m above sea level. The barbastelles hunt insects around the villages, but also some kilometres away in the forests where they prefer vegetation structures produced by ongoing or earlier outfield cattle grazing. Investigations in Småland show that they regularly fly at least 4 km when hunting insects. Large areas of these forests are now converted to clear cut areas and young tree plantations, which are more or less useless in comparison with the old forest. With bad weather such as rain and strong winds the barbastell hunt insects in leaf tunnels of hazel and other bushes and trees, that surround the small roads running out from the villages to the outfield forest areas. In the southern part of the range barbastelles more often use old deciduous forest for nursery colonies and are not so strictly tied to houses and villages as in the north. The barbastelles are active during a very long season. It is one of the first species to appear in the spring, and among the last to disappear in the autumn. Even during the winter months when it is mild weather, it is known to come out from hibernacula and fly around. It is not a real migratory species, but local movements from the colonies to insect rich sites at the coasts are normal in the autumns. The survival of barbastelles in Sweden requires that nursery colonies are protected and kept free from disturbances. The best hunting habitats must also be protected and managed for a long season of insects, especially moths. Hibernation sites should be protected from disturbances and in many cases also improved for better climatic conditions. According to the Habitats directive, appendix 2, more areas of special conservation interest (SCI-areas) areas are needed. The cost of actions to be funded from the SEPA's allocation for this action plan is estimated at € 123 000 during the action plan's validity period 2015- 2019.