Vätterns pelagiska fiskbestånd

Fisktätheten i Vättern 2011 var 3293 individer per hektar vilket var strax över medel för undersökningsperioden (1992-2011). Detta motsvarade en fiskbiomassa på 6,9 kg per hektar. Att fisktätheten upprätthölls berodde till största delen på en ökande andel storspigg och en stark årsklass av norsyngel, med andra ord små bytesfiskar under 70 mm. Nors har haft en regelbunden och god årlig rekrytering under en längre tid, men trots detta har antalet norsar ett år och äldre minskat stadigt de senaste fyra åren. Beståndet av nors (ett år och äldre) var 2011 svagt och betydligt under medel för undersökningsperioden. Siklöjebeståndet fortsatte att vara mycket svagt och har så varit de senaste fyra åren. För siklöja var även rekryteringen av årsyngel till beståndet fortsatt mycket svag 2011. Situationen för nors- och siklöjebestånden i Vättern är oroande. Olika orsaker kan enskilt eller i kombination förklara minskande bestånd och – för siklöja - utebliven stark rekrytering. Fisket efter siklöja borde upphöra helt till dess beståndet återhämtar sig. För att vända utvecklingen av minskande bestånd även av nors (ett år och äldre) borde övervägas att minska mängden rovfisk. I och med de senaste årens återhämtning i rödingbeståndet och en positiv utveckling även för öring och lake har trycket på bytesfiskarna ökat. Det är möjligt att minska trycket på bytesfisken genom att reglera mängden utsatt lax. En sådan åtgärd skulle även kunna förbättra konditionen hos bl. a röding.