Sammanställning av forskning gällande störningar på ren – med perspektiv på etableringar av vindkraft i renskötselområdet

Ur ett rennärings- och naturförvaltningsperspektiv innebär en vindkraftsetablering inom renskötselområdet alltid merarbete i form av samråd, verksamhetsbeskrivningar, för vindkraftsbolag, förvaltande myndighet och rennäring. En etablering inom renskötselområdet kräver noggrann planering och projektering, och leder ofta till omfattande miljökonsekvensbeskrivningar, för att man i möjligaste mån ska kunna minimera påverkan på rennäringen. Renskötselområdet omfattar ca 50 % av Sveriges yta. Markerna inom renskötselområdet är i varierande grad lämpade för renbete beroende på de naturliga förutsättningarna (Lundqvist 2007a). I Sverige finns det totalt 51 samebyar varav 33 fjällsamebyar, 10 skogssamebyar och 8 koncessionssamebyar. Fjällsamebyarna flyttar mellan sommarbete i fjällområdet, där de har sitt året-runtbete ovanför odlingsgränsen, och vinterbete i barrskogsområdet nedanför fjällområdet. Skogssamebyarna flyttar mellan olika säsongbeten och befinner sig hela tiden i skogsområdet, men deras året-runtmarker ligger ovanför lappmarksgränsen. Koncessionssamebyarna ligger i skogsområdet längs Torne- och Kalix älvdalar inom landskapet Norrbotten. De närmaste åren kommer den mesta utbyggnaden av vindkraft att ske i norra delen av landet (Svensk Vindenergi 2012). Inom renskötselområdet i Sverige byggs den mesta av vindkraften i skogsområdet eller i lågfjällområden. Vindkraftsparkerna som planeras och konstrueras idag varierar i storlek från några få verk till flera hundra verk i samma område. Oavsett var det byggs och hur stora de är leder vindkraftsetableringar till en fragmentering av landskapet pga. vägar, kraftledningar och annan tillhörande infrastruktur utöver själv vindparksområdet. Det är väl känt att fragmentering är negativt för spridning och överlevnad av olika arter (Krebs 2001). För renen och renskötseln är det ett problem att behöva korsa vägar, järnvägar och annan infrastruktur för att nå olika delar av betesområdet (Lundqvist 2007b). Det är svårt att storskaligt kartlägga hur olika typer av infrastruktur påverkar renarna och renskötseln inom en sameby, men under senare år har det utvecklats teknik och metoder som betydligt ökat möjligheterna att kunna studera de storskaliga effekterna. Det finns idag ett stort antal studier av ren och effekter av olika typer störningskällor. Många av de störningsstudier som är gjorda på ren är genomförda på norska vildrenar eller på caribou i Nordamerika. Det ifrågasätts ofta huruvida resultaten från dessa studier kan appliceras på renar inom renskötseln, i och med att renarna här har utsatts för en domesticeringsprocess. Trots att man ser att vilda renar som härstammar från domesticerade populationer har ett kortare flyktavstånd än mer ursprungliga vilda renar (Reimers et al. 2012) verkar det finnas en övre gräns i hur mycket störning även renar i renskötseln kan tåla (Skarin 2006, Helle et al. 2012). För att tydliggöra den domesticerade renens reaktioner på olika typer av störningskällor har jag här fokuserat på att sammanfatta studier av dessa.