In-situ sensorers användning i nationell miljöövervakning

Övervakning med in-situ sensorer ger ett värdefullt komplement till den nuvarande miljöövervakningen med labanalyser av stickprov. Även om det än så länge endast är möjligt att mäta vissa variabler, som i vissa fall innebär indirekt mätning, ger högfrekventa mätningar ny och värdefull kunskap om hur vattenkvaliteten varierar i olika tidsskalor. Mätningarna bidrar därigenom till att uppfylla kraven på den kontrollerande övervakningen i EU:s ramdirektiv för vatten. Det gäller både att ge underlag för att utforma effektiva mätprogram och att följa långsiktiga förändringar i naturliga förhållanden och effekter av storskalig påverkan. På institutionen för vatten och miljö, SLU, har vi under tio år arbetat med in-situ sensorer. Vi har idag sensorer utplacerade i tio olika vattendrag som övervakar variationen i vattenkemi var 15:e minut. Metoder för installation av sonder i vattendrag, datahantering och kvalitetssäkring har utvecklats. Inledningsvis var arbetet inriktat på att förbättra transportberäkningar av total fosfor (TP) och slamhalt (TSS) baserat på turbiditetsmätningar samt att mäta halten organiskt material i råvattenintag för dricksvatten. Andra användningsområden är att bevaka erosionsbenägna vattendrag, fånga viktiga episoder/perioder (exempelvis algblomning, lågt pH), användning vid övervakning av dagvatten, adaptiv provtagning för att fånga perioder med höga/låga koncentrationer, utvärdering av åtgärder samt fånga variation med korta tidsskalor (exempelvis dygnscykler). Vi föreslår att mätningarna med sensorer i den nationella miljöövervakningen permanentas och om möjligt utökas. Det skulle ge möjlighet att bygga upp tidsserier med högfrekventa data samt att testa nya typer av mätutrustning i takt med att de utvecklas. Det kommer även att ge ny värdefull kunskap kring den kortsiktiga variationen av vattenkemiska parametrar, vilket tillför ett viktigt komplement till den idag långsiktiga beskrivningen av tillståndet i Sveriges vattenmiljö.